Ibland när man kommer in i äldre hus så ser man hur det gamla plankgolvet har gropar som är lite svårt att förstå varför de finns där. Precis innanför en tröskel blir ju slitaget större och trägolvet slits naturligt men de där brädorna som har djupa långa gropar medan grannbrädan är helt slät, vad beror det på.
I historiska golv är det vanligt att golvplanken ligger lite ojämnt. Ibland vickar de så att det skallrar om möblerna. Men de där slitna långa groparna är mer svårförklarliga. Vad beror det på och hur kan slitaget drabba en bräda men inte den andra? Svaret ligger i fötterna, eller snarare oviljan att få stickor i fötterna. Sedan tidernas begynnelse har träflis som gått in i fötterna vållat obehag. Betänk då även svårigheten att få ut en sticka i foten utan elektriskt ljus och nålar av dagens kaliber. Och vissa brädor är mer utsatta än andra.
Ju närmare stockens kärna man kommer, desto ytligare blir årsringarna. Brädorna närmast mitten, strax utanför märgen i stockens mitt, vill årsringarna resa sig. Som en igelkotts taggar ställer sig årsringarna upp och det är lätt att de flisar sig i fötterna, sockorna eller mattorna. För att undvika detta har man i alla tider försökt hyvla eller slipa bort dessa resningar. I många fall blir groparna patina och skapar ett levande golv, ibland vippar möblerna och golvet kan kännas ojämnt att gå på. Men tänk då på att det är förfädernas goda vilja att du ska slippa stickor i fötterna.
