☰ MENY

Åren 1867-1869 går till historien som några av de svåraste nödåren under överskådlig tid. Ett svältande folk slet med att bygga stenmurar, torrlägga hundratals sjöar och dika ut dalsänkor i jakten på åkermark som kunde ge mat på bordet. Sedan dess har dessa stenmurar fått symbolisera svältåren och i synnerhet det armod som förknippas med de stora landskapsomvälvande åren kring 1800-talet slut. Men vem vet, stenmurens tid kanske ändå inte är förbi?

 

Det gamla bondesamhället var i stor utsträckning beroende av goda skördar eftersom det inte fanns några större möjligheter att lagra färskvaror och kött. Sverige drabbades av största möjliga otur med missväxt tre år i rad under åren 1867-1869 som fick stora konsekvenser.  De som drabbades hårdast var de norrländska landskapen, Dalarna, Värmland och det inre av Småland. Den första sommarens skörd ruttnade bort av ihållande regnskurar vilket orsakade spannmålsbrist i hela landet. En påföljande vargavinter gjorde situationen helt ohållbar med svält och kyla. Ett vittne från tiden berättar om det första nödåret, 1867

 

” Nog märkte vi att mor ofta grät i ensamheten, det var ju inte så lätt för en mor att inte ha någon mat att sätta fram på bordet till hungrande barn. Det hände ju ofta att av svält utmärglade barn gick från gård till gård för att tigga några brödsmulor. En dag kom det tre barn till oss och tiggde gråtande något att stilla sin hunger med. Med ögonen fyllda av tårar måste tyvärr vår mor meddela, att vi inte hade annat än lite brödsmulor, och dem behövde vi själva. När vi barn såg ångesten i de främmande barnens bedjande ögon började vi att storgråta och bad mor bevekande att hon skulle dela med sig av de brödsmulor vi hade. Tvekande villfor mor vår begäran, och de främmande barnen slukade med glupsk aptit smulorna, varefter de fortsatte till granngården som låg ett bra stycke ifrån vårt hem. Följande dag hittades de tre barnen döda mellan vår gård och granngården.” 

 

Efter flera katastroflarm organiserade regeringen en nödhjälpskommitté till undsättning. Utomlands gjordes insamlingar av pengar och spannmål. Råg skeppades från Ryssland till Norrlands östkust men i stort sett samtliga hamnar var igenfrusna. Skutorna fick lägga till vid iskanten ett stycke från kusten och rågen fick transporteras med släde över isen till fast land. Det tog flera veckor att få i land råglasten och då var vägarna så igensnöade och svårframkomliga att räddningstransporterna inte kom fram. Hästarna var försvagade i brist på foder, att de inte orkade dra fulla lass. Nästkommande sommar förstördes skörden återigen men denna gång av en skoningslös torka. Den påföljande milda vintern 1869 innebar att folk inte heller kunna ägna sig åt arbeten som att köra kol, sten och timmer då vägarna var helt okörbara. Därmed stannade även övrig industri och även bruksarbetarna blev arbetslösa. Sverige stod stilla.

 

Dessa år slog hårt mot ett redan hårt prövat folk på landsbygden. Torpare som tidigare hade fått möjlighet att friköpa marken kring soldattorpen, så kallad kronomark, var svårt skuldtyngda. Dessa mindre bemedlade bönder hade i regel fått bosätta sig i de gamla utmarkerna med sämre och stenigare jordar. Många riskerade att gå i personlig konkurs trots nödhjälpskommitténs försök att erbjuda räntefria lån. Priserna på kreatur sjönk drastiskt då det saknades foder för utfodring. I den redan överbefolkade landsbygden rådde stor arbetslöshet och nöden var störst bland de arbetslösa, gamla och fattiga som i stort sett fick sätta sitt hopp till allmosor. 

 

Svältåren blev en väckarklocka för landets styrande och visade på stora brister i både infrastruktur och dålig beredskap att möta katastrofer. Staten beslutade då att inrätta särskilda fonder för undsättning. Staten uppmuntrade och gav bidrag till stenmursbyggande för att rösa av utmarker och ängsmark till att bli åkermark. Plogen kom att ersätta ådern i jordbruket och gjorde det möjligt att komma längre ned i jorden, men drog samtidigt upp sten som måste plockas bort. Stenen blev den lösning som staten hade efterfrågat. Genom att plocka bort sten från markerna kunde man bygga stenmurar och bygga vägar. Landskapsomvandlingen genom laga skiftet ansågs som slutgiltigt och stenmurarna skulle manifestera det. Genom att bygga stenmurar skulle hägnaderna stå fasta och stabila för kommande släkten. 

 

Under 1800-talets slut byggdes en ofantlig mängd stenmurar. Många bönder och storgodsägare lät fattiga, ofta kvinnor och barn, arbeta på sina marker för att röja sten och anlägga stenmurar mot lite säd som staten hade finansierat genom de instiftade fonderna. Dessa fattiga och ofta svältande människor utnyttjades ofta skoningslöst i stenmursbyggandet med låg ersättning och livegenhet som följd.

 

Ett exempel på minnen från dessa år är från svältlyckorna i Rimshult, Almundsryds socken i Kronobergs lön. De som arbetade på åkerlyckorna sägs inte ha haft annan matsäck än lite kokt råg i jackfickan. Namnet svältlyckorna var nog berättigat. Två små åkrar omges av en 1,4 kilometer lång och två meter bred stenmur som ter sig närmast orimligt stor i förhållande till de små åkerlyckorna. 

 

Ett annat sätt att utvinna mer odlingsmark var att torrlägga sjöar och dränera blöta dalsänkor. Utdikningen och torrläggningen kom att ändra landskapet på ett sätt som man inte kan föreställa sig idag. Enbart i Småland torrlades drygt 100 sjöar, med muskelkraft och med spadens och spettets hjälp. Nymodigheten dynamit bidrog till att dra diken där sten och berg legat i vägen. Men att utöka åkerarealen var en farlig balansgång. De nya odlingsmarkerna gav ofta dåliga skördar. Om hemmansägaren lockats av röjningsbidraget att rösa av tidigare ängsmark, minskade möjligheten att få vinterfoder. Minskade vinterfodret, svalt djuren och minskade mängden gödsel till åkrarna som ska föda människor och boskap. Och åkrarna i tidigare skogsmark krävde mycket gödsel.  Vinnare i de stora landskapsomvandlingarna var redan bördiga jordbrukslandskap som Uppland och Skåne där framförallt utdikningen gav mer åkermark. I det inre av Småland där kanske uppoffringarna var som störst, var effekten som sämst. Den kraftiga överbefolkningen, svälten och fattigdomen, blev för många en ohållbar situation. Mer än 1,3 miljoner människor flydde Svältsverige för att söka en bättre framtid i Amerika. Ett stort antal hem lämnades vind för våg och släkter skingrades.

 

Idag har stenmuren förlorat sin betydelse som hägnad och gränsmarkering och ses ofta som ett direkt hinder i jord- och skogsbruket. Men stenmuren får oväntad hjälp från miljöhåll. Det visar sig att den varma, torra och skyddande stenmuren ger goda livsbetingelser för insekter, lavar, mossor, ödlor och ormar. Stenmurar och röjningsrösen i odlingslandskapet har därför fått ett generellt skydd genom det s.k. biotopskyddet genom Förordningen om områdesskydd. Det har också visat sig att åkrar med kringgärdande stenmurar är ett bra skydd mot vildsvin. Vildsvinen är inte så duktiga på att klättra och en stenmur som kompletterats med elstängsel kan vara ett bra skydd att skydda åkerodlingarna. Kanske är stenmurens tid ändå inte förbi. Stenmurarna minner oss om en svår tid, som kanske ändå inte är så långt borta.