Städning med gamla metoder – såpan, sodan och sanden
Nej, bostäderna förr var inte alls lika rena som de är idag. Genom tekniska innovationer som dammsugare, tvättmaskiner och fri tillgång till diverse mirakelmedel är numera städningen en enkel match. Men vi gör ändå en återblick i städandets ädla konst och ser om det finns erfarenheter från förr som går att tillämpa idag.
Hygienens genombrott
Bostäderna förr var allt annat än rena. Vår romantiska syn på torpet som en rofylld och vacker plats för avkoppling var förr mest elände och fattigdom, med en ekonomi som hängde på dagverken och en vardag som innebar att hanka sig fram på fattigdomens rand. Förr brottades man med dålig hygien och bristfällig städning i både slott och koja, och med det följde även sjukdomar och ohyra. Det främsta skälet till den bristande hygienen var svårigheten med att alltid ha tillgång till färskt vatten. Vattnet måste tappas upp ur en brunn, en å eller en sjö. Avsaknaden av avlopp ledde till att rent och smutsigt vatten blandades i bäckar och sjöar. Den enda säkra vattentillgången var naturliga källor. Grävda brunnar låg grunt och påverkades av verksamheten runtomkring, som fekalier från boskapet som rann ned i brunnarna med regnvattnet. Sedan måste vattnet bäras med spann och ämbar, ibland en lång väg. Dessutom konkurrerade man om tillgången av vattnet med boskapen som också de behövde dricksvatten. Kanske kan man tro att det inte gick åt så mycket vatten förr i tiden.
En uppgift från mitten av 1800-talet anger följande dygnsbehov: En människas dygnsbehov exkl klädtvätt uppgick till 8,5 liter, en en häst krävde 42 liter per dygn och en mjölkproducerande ko drygt 60 liter. När djuren stod inne och levde på torrfoder under vintermånaderna var det ett omfattande och tugnt jobb att få fram vatten. Därför ser man ofta på äldre gårdar att brunnen är placerad närmare djuren än bostadshuset. Idag motsvaras medelförbrukningen av cirka 200 liter/dygn och person i ett hushåll.
Trångboddheten gjorde sitt till. Att i genomsnitt åtta till tio personer bodde och sov i ett och samma rum var inte ovanligt bland de lägre samhällsklasserna, både på landsbygd och i städer. De högre klasserna hade det bättre ställt, men alla brottades med ohyra, odörer och ohälsa till följd av smutsen.
På landsbygden var kvinnan delaktig i hushållsproduktionen och arbetade från morgon till kväll likt män, pigor och drängar. Men med det ökade välståndet under 1800-talets senare del kom också möjligheten för bondhustrun att inta hemmafrurollen, och därmed få mer tid till att organisera tvätt och regelbunden städning, såsom daglig golvsopning och veckoskurningar. Detta var dock en utveckling som bara var förbehållet de välbesuttna bönderna. De mindre välsituerade grupperna såsom backstugsittare, statare och torpare hade svarare att leva upp till den nya tidens renlighetsideal.
Även om allt fler fick kunskap om smutsens ohälsosamma påverkan, hade få förutsättningar att tillämpa renlighetsidealen i den miljö de levde i. I städerna blev den tilltagande gruppen av arbetare stadens smutsmarkör med den sociala misär och trångboddhet som där rådde. Den allmänna folkskolan blev ett betydande instrument för att sprida budskapet om renlighet och hygien, och 1920- och 30-talens folkhemstanke bidrog även den till att hygienfrågan höll sig kvar som en viktig politisk fråga. Faktum är att en av grundpelarna i den nya folkhemspolitiken var att förbättra de bostadssociala förhållandena i landet för att få bukt med ohälsa och dålig sanitet.
Lort-Sverige
Men utvecklingen gick långsamt. 1938 gjorde journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström sin numera omtalade resa runt hela Sverige där han uppmärksammade den misär som rådde på den svenska landsbygden. Reportageserien gick under namnet Lort-Sverige och med hjälp av landets provinsialläkare satte han tummen i ögat på det framväxande, moderna folkhemssverige. Förhållandena var nämligen fortfarande usla i många delar av landet.
Orsaken var framförallt undermåliga boendeförhållanden där trångboddhet, tuberkulos och loppor frodades. Värst var det hos de egendomslösa som torpare, statare och arrendatorer. Var Lubbe än kom spelades samma armod upp framför hans ögon; hus som var som fallfärdiga ruckel, kalla och dragiga, fuktiga och mörka och med golvbrädorna direkt mot marken. Väggar, tak och inredning svarta av sot, fett och smuts. Råttor, löss, loppor och kackerlackor. Sjuka, hostande och bleka människor. 1800-talet räknas som hygienens genombrottstid. Flera tekniska innovationer möjliggör nu rinnande vatten, bad- och toalettanläggningar, vilket i sin tur leder till bättre kroppshygien, klädvård och renhållning. Lubbes artiklar från olika landsdelar gjorde att samhället på flera sätt tog tag i problemen genom läkare, skolväsende och inte minst genom fattigvård och socialvård som kom till 1929. Tack vare tekniska innovationer kom senare hjälpmedel att få upp vatten, såsom filterbrunnar, hävertpumpar, stolpvindar och brunnssvängel.
Men allt det där var förr. Nu när vi har god tillgång till vatten är det snarare råvarorna och tekniken som avgör. För inget är ju vackrare och trevligare än ett välskurat trägolv i ett gammalt hus. Men hur går man tillväga och vilka hjälpmedel stod till buds?
Såpa
Såpa består av att vegetabiliskt eller animaliskt fett kokas tillsammans med kaliumhydroxid. För människor förr, fick man ta vad som fanns till hands. Fettet kunde vara linolja, tallolja, talg, tran, ister, hampa eller fiskolja, beroende på vad som fanns att tillgå. Att linoljesåpa var allenarådande brukar framhållas, men detta är bara ett nutida marknadsföringstrick och fanns bara i regioner rikt på lin.
Men det räcker inte med att ha ett fett. Kaliumhydroxiden utvanns genom att ta tillvara på tillexempel aska från lövträd, som blandades med vatten och fick avdunsta i krukor (s.k. pottaska), innan det siktades ned med oljan innan kokning och omvandlade ingredienserna till såpa. Av animaliskt fett fick man gulsåpa och av vegetabiliskt fett fick man grönsåpa. Vid kokning frigörs en biprodukt, glycerol, men till skillnad från tvål som tillverkas på likartat sätt, avlägsnas inte glycerolen vilket ger såpan en smidig konsistens.
Soda
Sodan var högkoncentrerad natriumkarbonat tillverkad genom bränning av havsväxter, som exempelvis tång, till aska. Även bikarbonat kunde användas men tångaskan favoriserades historiskt då den inte klumpade ihop sig så som bikarbonaten gjorde. Sodan kunde användas till all grovrengöring, men även finputsning av t.ex silver.
Sodan var ett universalmedel i allt från fläckborttagning på tyg eller porslin, rensning av avlopp till blekning av textilier. Även kombinationen av ättika och bikarbonat är en välkänd städkur från förr. Tre matskedar soda tillsammans med en liter vatten löser tillexempel fläckar på sten, och tillsammans med citron löser man rostfläckar.
En riktig mormorskur från när diskhon tillverkades i rostfritt stål var att putsa silver genom att lägga de svartnade silverbesticken på en bädd av aluminiumfolie i diskhon, bland soda och med kokande vatten så att det täcker besticken, och sim-salabim, genom en kemisk process mellan metallerna, blir besticken skinande blanka på ett ögonblick. Även koksalt och aluminiumfolie fungerar för att putsa silverbesticken. Men testa inte med pläterat silver eller nysilver då det tunna skiktet då upplöses på ett ögonblick.
Såhär såpar du ditt golv:
Det här behöver du:
Skurborste på skaft
Skurborste utan skaft
Trasor
Två hinkar
Såpa
Kallt vatten
- Börja med att tömma rummet från möbler och textilier.
- Blöt därefter golvet med kallvatten, en liten del i taget blöts om det är ett stort golv. Detta är en viktig del i processen eftersom det lätt kan bli fläckar om man häller såpa eller såpvatten direkt på ett torrt golv. Vid små golvytor kan man blöta hela golvet på en gång.
- Klicka lite såpa på skurborsten efter hand som golvet skuras, några plank i taget, i brädans längdriktning. När golvet väl behandlats några gånger kan man ta en mindre del linoljesåpa på borsten eller hälla i två till tre dl såpa i skurhinken till tio liter vatten och sen skura med det.
- När golvet skurats färdigt sköljs det med kallvatten och sedan torkas vattnet upp med en skurtrasa. Processen bör upprepas minst tre gånger per år, men kan göras mer sällan beroende på nedsmutsning och användning.
Normalt används såpskurning för normala till medelsmutsiga golv och blir man missnöjd kan man göra om proceduren en gång till. Med riktigt smutsiga golv tar man till en gammal huskur, sandskurning!
Såhär sandskurar du!
Följ steg 1-2 ovan
- Strö ut fint siktad sand (till exempel sandlådesand som finns på de flesta byggvaruthus) på golvet, cirka 1 liter för ett golv på 20 kvm, och skura sedan in sanden i träets längdriktning.
- Låt golvet torkan med sanden kvar.
- Supa upp det mesta av sanden och dammsuga golvet därefter noggrant med dammsugaren. Mellansopa golvet hårt och dammsug igen.
- Blöt därefter upp golvplanken igen och utför såpskurningen enligt ovan.
