Innertak genom tiderna
Kan man datera sitt torp utifrån innertaket? Ja, faktiskt. Det är stor skillnad mellan tiderna. Vi går igenom trender, traditioner och nymodigheter. Sammanställningen kan skilja sig i olika regioner men det finns några olika särdrag som kan hjälpa dig att datera ditt hus och hur du ska behandla ditt tak.
Bjälktak
Bland de äldsta kända innertakstyperna var så kallade bjälktak. Taket bestod av släta brädor som satts mot ömsom rot- och toppände mellan husets längsgående takbjälkar. Brädorna var antingen klyvda eller sågade för hand och hade hyvlats till ett slätt jämnt utseende. Brädorna var löst lagda utan spikning, aningen i spår i bjälkarna eller ovanpå. Konstruktionen innebar att bjälkarna var tänkta att visas och målades med kontrasterande färger och mer kraftiga mönster och ofta även snygga profiler på bjälkarna. Inte sällan lekte man även med utformningen genom att sätta brädorna på diagonalen och skapa fiskbensmönster. I finare miljöer fanns även så kallade kassettak med konstnärligt utformade och sammanfogade ”kassetter” bestående av fyrkantiga eller polygonala fält mellan bjälkarna med konstnärlig utformning med rik bildhuggning och färgsättning. Ett av de främsta exemplen är gyllene salen på Kalmar slott. Kassettak återkommer även senare under det sena 1800-talet/sekelskifte 1900 i form av mörka träslag, ofta med ett bjälklag i mörkare kulör i nationalromantisk anda.
Tredingstak
På 1700-talet var de flesta hus utanför högrestånd låga i takhöjd och bara en våning. Taken var brutna, alltså delade i tre delar. Det innebar att innertaket följde yttertakets form som ofta var brutet. Innertaket blev därför i tre delar, mittendel som var platt, och sidor som lutade utåt. Innertaket satt fast fasta spår i längsgående bjälklaget och i mellanrummet satt kilsågade brädor inuti spåren. Dessa tak är aldrig spikade utan sitter ihopskjutna i spåren Brädorna var ofta spåntade, men spåntningen kan se helt olika ut. Not och spånt på vardera sidan av brädan som vanligt, eller not på ena brädan och fjäder på den andra brädan. Eller bara not och lös fjäder. Brädorna var ofta handsågade och handhyvlade och man nyttjade hela stockens bredd. Taken bemålades ofta med kraftiga mönster och mustiga kulörer med linoljefärg beroende på husägarens status. Men taken kunde även målas enkelt vita med limfärg. Under 1800-talets andra hälft, efter laga skifte, byggdes husen ofta på med en våning och då försvann många av tredingstaken som idag är ganska ovanliga.
Spårtak
Under 1700-talets andra hälft blir fler hus resliga och då kommer spårtaken, som var plana innertak som var inskjutna mellan synliga takbjälkar. I ena änden brukar det sitta en lös list som man kan lossa för att skjuta in eller ta ur brädorna. Fortfarande var åsarna synliga och taken ospikade. Grovleken och bredden visar ofta åldern, desto grövre och bredare desto äldre. Brädorna är fortfarande kilformade och läggs med rot- och toppände.
Locktak
Under 1700-talets sista del och en bit in på 1800-talet kommer locktakspanel. Precis som en lockpanel, sitter locktakets brädor omlott. Ett kännetecken är att dessa tak har en speciell taklist med uttag som följer den ojämna panelen och att taken nu är i tunnare dimensioner. Kännetecknande för dessa tak är också de hyvlade falsade kanterna som tätar så att fyllnadsmaterialet inte rinner emellan. Men även spontade locktak förekommer. Inte sällan förses brädkanterna med en enkel profil i form av en kvartsprofil eller lätt rundning så kallad dövning av de skarpa kanterna. Locktaken kan antingen ligga ovanpå bjälklaget, i spår emellan bjälklaget eller döljer bjälklaget helt.
Helsläta paneltak
Från första hälften av 1800-talet kommer de helsläta taken. Nu ville man dölja bjälkarna och få en helt slät yta likt slätputsade tak i finare miljöer. Fortfarande gäller kilsågade brädor och synliga spikning. Panelbrädorna var handhyvlade och av ansenlig bredd mellan 25-40 cm och ambitionen var att åstadkomma släta ytor för att efterlikna putsade tak i finare miljöer. Ibland makulerades även innertaken med hjälp av limmade papp, för att skapa en slät yta. Taken målades ofta vita med limfärg. Alla tak är nu spikade med synliga smidda spikar och senare med så kallade klippspik. Klippspik kom på 1850-talet då Lyckeåbruk i Blekinge började stansa ut kilar till fyrkantiga spikar ur plåt som ett betydligt billigare alternativt till de individuellt utsmidda spikarna. Eftersom spikarna var stansade får spikhuvudena en speciell rektangulär form. Parallellsågade brädor kommer med den industriella revolutionen på 1870-talet.
Spänntak av väv och papp
Ett enkelt sätt att få ett slätt tak är genom väv- eller pappspäning. Spänntak förekommer under flera olika perioder. Under 1600-talet förekommer fyrkantiga meterstora linnéark i högreståndsmiljö som syddes ihop och spikades upp för att efterlikna slätputsade innertak. Mot slutet av 1800-talet möjliggör industrialismen att producera rullar av papperscellolosa samtidigt som de små maskintillverkade spikar möjliggör att kunna spika upp rullarna på listverk som satts runt rummets ytterkants och utmed rullens vådbredd. Pappen väts upp vid uppsättning och när den uppspikade pappen torkar, spänns den upp på de fastspikade ramarna. Men under 1900-talet förekommer även vävtak i form av juteväv som sedan makuleras med papp och limfärgmålades med krita, benlim och vatten. Ett gammalt limfärgsmålat tak håller bindemedlet en viss tid, därefter släpper färgen i mindre sjok. Om man ska måla om ett spänntak ska man vara försiktig i fråga om limfärg eftersom ett nytt färglager kan få underliggande färglager att släppa på grund av att limmet har tjänat ut. I så fall bör man istället tvätta ned takfärgen och börja om. Att tvätta ned ett limfärgsmålat tak kan vara svårbedömt hur mycket vatten man ska använda och det blir snabbt kladdigt. Istället kan man använda tapetklister som binder fukten och färgen och man kan enkelt tvätta med tvättsvamp innan man målar på nytt med limfärg. Ibland vill man ”patentera” mellan äldre och nyare färg för att minska att underliggande färglager suger med olje- eller alkydfärg. Men inget tak är starkare än det svagaste färgskiktet. Under 1940/1950 försvinner spänntaken och ersätts med masonit och boardtak
Fas- och pärlsponttak
I och med industrialismen och mekaniska sågverk kunde brädor massproduceras på 1880-talet som var helt parallella och med en dekoration på ena eller båda sidorna. Det fanns pärlspont och dubbelpärlspont, på 1920-talet blev den enklare fassponten populär både som enkel fas och dubbelfasspont. Äldsta spontbrädorna är bredare och lite tjockare men allteftersom blev brädorna både smalare och tunnare, ner mot 5-5 cm och kallades ibland lite nedsättande i folkmun för ödleskinn. Nu är brädorna i ett enda utförande, med not och spont på vardera sida precis som idag. Sponten spikades synligt i början, mitt på brädan men när den industriellt producerade trådspiken blev populärt i början av 1900-talet kom detta att helt ersätta spiken med skalle och man spikade istället osynligt i sponten.
Masonit och board
Pappspända tak förekommer fram till 1940/50-talet då den ersätts av masonit och porösskivor. Men redan några decennier tidigare hade Amerikanen William H. Mason på 1920-talet utvecklat den hårda vattentåliga träfiberskivan, och skapade företaget Masonite Co. Tillverkningsrätten för masonitmetoden i Sverige som genom Nordmalings ångsåg blev första boardfabriken i Sverige 1929 för tillverkning av såväl hårda som porösa träfiberskivor. Träfiberskivorna bestod av restmaterialet flis och genom olika behandling kunde man använda träets egna bindemedel lignin som lim och att pressa fliset till skivor utan något annat tillskott. Masonit blev populärt i utrymmen som skulle vara lätta och torka av, och många kök fick släta blanka tak med hjälp av masonit och högblank alkydfärg från 1930-talet och framåt. I vardagsrum och sovrum sattes porösskivor som tretex som målades med matt färg och som även hjälpte till att isolera rummen. På Stockholmsutställningen 1930 där funktionalismen med sina släta och lättstädade ytor fick masoniten sitt genombrott i Norden, då kunde funkisens släta estetik äntligen förverkligas. Följden blev att äldre tak enkelt kunde täckas med treetex eller masonit. Nu kunde hemmansägaren enkelt sätta skivor och huset följa tidens släta och lättstädade moderiktning. Men ofta sparades äldre taktyper under till byggnadsvårdarens glädje. Och vem vet, kanske finns det något vackert under det där masonitskiktet?
Fakta
Se skillnad på olika färgtyper
Med hjälp av lite tips så kan du se vad ditt tak är målat med för färgtyp.
Limfärg
Limfärg består av krita, benlim och vatten. Limfärgen är tunn som lättmjölk och kräver flera lager för att bli täckande. Limfärg upptäcker man genom att blöta ett finger och känna mot taket. Är det limfärg, följer lite pigment med och färgar fingret. Det betyder att färgen inte är tänkt att kunna städa med våt trasa. Färgen följer helt enkelt med om man torkar med blöt trasa.
Linoljefärg
Linoljefärg består av olja, pigment och ibland torkmedel. Linoljefärgen åldras genom att oljan försvinner gradvis och pigmentet kritar. Linoljefärgsmålat tak kan enkelt ges ny kraft och glans genom att ta en svamp och stryka på ett lager linolja på färgen. Pigmenten suger åt sig av oljan och kritningen försvinner. När linoljefärgen åldras uppstår det så karaktäristiska krokodilskinnsmönstret av små fyrkanter. Linoljefärg målas i tunna skikt med ett par dagars torktid mellan målningarna. Linoljefärg kan lösas upp med svag sodalösning, men färgen har en fördel mot andra färgtyper. Eftersom färgen är tunt målad brukar det räcka att torrskrapa och ta bort löst sittande färg, slipa lätt och sedan måla nya skikt.
Temperafärg
Temperafärg är en färgtyp som består av vatten, olja med ägg som emulgeringsmedel samt pigment. Temperafärgen är ofta matt i sin karaktär och helt solid. Men förhållandet ägg, olja och vatten kan justeras för olika glastal. Det finns inga lösningsmedel som löser upp färgen och färgen är därför avtorkningsbar och mycket hållbar. För att få bort färgen är endast mekanisk bearbetning eller att använda stark lut.
Alkydfärg
Alkydfärg kom på 1930-talet och består av en tunn alkydolja som kan ha förstärkts med linolja. Alkydoljefärgen var förut lösningsmedelsbaserad men är idag vattenbaserad, blir blankare, tätare och tunnare i skiktet men med sämre penetration och känsligare för fuktinträning och lossar i stora sjok. Alkydoljefärg löses med fotogen.
