Så gör man en listtäckning
Att använda papp till att täcka tak introducerades och kanske t o m uppfanns i Sverige i slutet av 1700-talet, då man upptäckte en metod att impregnera papper så att den blev motståndskraftig mot väder och regn. Att täcka taket med papp slog igenom i mitten av 1800-talet, då den maskinella tillverkningen kom igång av takpapp i långa våder. Sedan dess har papptäckning varit en vanlig metod av taktäckning, inte minst på mindre enklare byggnader som mindre bostadshus, bodar och uthus.
Takpapp består av en pappersstomme som impregneras för att bli vattentät och motståndskraftig mot sol, kyla, vatten och vind. Till en början, under mitten av 1700-talet använde man ark av lumppapp och tjära och andra impregneringsmedel. Vid 1700-talets slut började man, ungefär samtidigt i några olika länder i Europa, att på försök tillverka papp speciellt för taktäckning. Till exempel utvecklades oljepapp i Tyskland som bestod av pappersark strukna med fernissa och benmjöl. l England kom man på att doppa papper i en blandning av tjära och harts. Men från flera källor, kan takpapp ursprungligen varit en svensk uppfinning. Sannolikt avses då det s k stenpapper, som År 1784 lät amiralitetsläkaren Arvid Faxe i Karlskrona framställde stenpapper, som från början var tänkt som ett förhydringspapper som isolerade och skyddade skeppsskrovet från skeppsmask. Men uppfinningen visade sig vara användbar till annat eftersom den var motståndskraftig mot kyla, eld och främst vatten och skapade en vattenavstöttande yta. För att bli hållbar och avstötande krävdes återkommande impregnering av trätjära.
Det första svenska pappersbruket som framställde papp speciellt för taktäckning efter Faxes fabrik, var Grycksbo i Dalarna. Tillverkningen startade av JJ Munktell på 1820-taletframställdes en papp som lättare kunde absorbera trätjära och antalet tjärstrykningar kunde minska till var 10:e år. Arken av rålump levererades otjärade och takläggarna fick impregnera pappen med trätjära före läggningen. Men i början av 1860-talet, 1862 bestämt, kom tjärpappen att vinna mark då pappersmaskinen kom att utvecklas för industriellt bruk och började tillverka tjärpapp i långa banor. Pappen var nu i halvyllelump impregnerad med stenkolstjära och levererades i praktiska rullar som var både lättare att lägga och att transportera. På 1910-talet kom ett nytt material, asfaltpapp. Tjärpappen hade varit beroende av regelbundna tjärstrykningar. Asfaltpappen var nu impregnerad med oljeasfalt, som var renare och bättre tålde solljus och vatten. Pappen klarade sig uppemot 15 år utan behandling, och hade ett utseendemässigt tilltalande utseende med ytskikt av sand i olika kulörer.
Tack vare de långa våderna kunde man nu lägga våderna från nock till fot, och med hjälp av trälister kom en ny taktäckningsmetod att utvecklas, listtäckning. Den stora fördelen med listtäckning var att pappen inte spikades fast i takpanelen utan endast i listerna och därmed slets inte pappen sönder kring spikarna när takbräderna utvidgades vid fukt eller krympte vid torka. I Munksjös broschyr från 1862 ges beskrivning om listtäckning med 104 cm bred papp. Smala trekantslister spikades först, med 94 cm:s mellanrum i underlaget. Längs med pappvåderna skars 10 cm breda remsor till, som användes till täckning av listerna. Den återstående bredden på pappvåderna blev då lagom att passa mellan listerna och vikas upp mot dessa. Sedan detta gjorts tjärströks de tillskurna rem sorna på undersidan och spikades fast på listerna. Pappen veks ned om takfoten och spikades på undersidan. Sist av allt skärs en pappremsa för täckning av nocken. Hur bred den ska vara beror på hur högt upp på taket listerna börjar.
Listtäckning är ännu idag en använd taktäckningsmetod, och passar både på historiska och moderna byggnader. Speciellt populärt är listtäckning på 1890-talets grosshandlarvillor och på det tidiga 1900-talets skånska vitputsade eller tegelhus. På avstånd misstar man lätt listtäckningen för att vara ett valsat plåttak, och även om det är olika material, så är konstruktionen likartad, att vika upp materialet för vattenavledning från skarvarna i materialet. Asfaltpappen som säljs har ännu idag sådana mått att man kan göra en listtäckning, oftast 100 cm bredd på pappen och har en ytbeläggning av krossad svart eller grå skimrande skiffer men även andra kulörer finns.
Så här gör man när man vill göra en listtäckning:
Först sätter man en horisontell underlagspapp på yttertaket som kan bestå av råspont, plank- eller brädtak. Trekantlisterna är normalt en 45 x 45 mm regel som sågas diagonalt, fasas i båda ändarna med 150 mm. och spikas fast på taket vinkelrätt mot nocken. Listerna ska ha ett inbördes mellanrum på 69 cm, börja 25 cm från nock och sluta 30 cm från takfoten för rätt proportioner. Asfaltpappen skärs i 67 resp. 33 cm bredd. I de moderna anvisningarna från t.ex Icopal, anges att man ska montera en längsgående våd utmed takfoten först, därefter montera pappen på listerna och mellanliggande våder därefter, vilket avviker från de historiska beskrivningarna där istället man täcker listerna sist och spikar fast pappen i trekantslisterna. Båda metoderna är exempel på lösningar som avleder vatten från skarvarna. En viktig aspekt är hur man få ihop pappen runt listerna i över och nederkant. Där kan man behöva skära skåror och ta bort överskottet, vika pappen och svetsa eller limma. Man ska inte snåla på limmet. Skarvarna kan svetsas ihop eller limmas med speciellt takpappslim. Slutligen sätter man en nockpapp, en nockkappa, som täcker listernas ändar. Resultatet är ett tidlöst och vacker tak som passar historiska byggnader från 1800-talets slut och framåt.
Lästips:
Riksantikvarieämbetet, Äldre Papptak, 2003. www.samla.se
Läggningsinstruktioner finns här;
Diagonallagda lumppappark som behandlats med tjära
Tillverkningsmetod för tjärpapp på 1800-talet
