Den gäckande blå färgen i byggnadsvården
I början av 2000-talet arbetade jag på Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Vi höll intill Historiska museet på Östermalm. Bland de vackert avfärgade orangea putsfasaderna var det en sak som väckte bestörtning och irritation i omgivningen. En blå dörr. Kommentarerna var hårda och kritiska. – Blått har aldrig hört hemma i svensk byggnadstradition, röt kritikerna. Dörren satt till en byggnad där några materialexperter höll till och använde dörren för att se hur den blåa färgen fungerade i solljus.
I nästan all byggnadsrelaterad litteratur står det att blått inte är någon färg som förknippas med svensk byggnadstradition. – I så fall är det en 1900-talsföreteelse, brukar det heta. Dessutom är det smaklöst och fult, brukar det heta. Men själv är jag inte lika övertygad. Själv stötte jag på ett panelat timmerhus som hade snickerier som härledde detaljerna till 1890-tal. När vi skulle skrapa fram en färgtrappa ringde målarna upprört. – Det är blått innerst, kved de. Hela punchverandan och dörren har varit blå! Så kan vi inte ha det. Upprördheten gick inte att te fel på, inte minst i de antikvariska leden. Även målarna fnyste föraktfullt Visst ska man söka upp och gå tillbaka till husets ursprung. Men blått, så kan man inte ha det. Så snickerierna blev ockragula. Men att det äldsta färglagret var blått var ställt utom allt tvivel och fick en passus i dokumentationen att färghistoriken borde fördjupas.
Men hur står det till egentligen när man tänker efter och skrapar lite på ytan? Då är svaret inte lika självklart. Men vilken historia har den blå kulören och när dyker den upp? Här och var i byggnadshistorien dyker den blå kulören upp. Jag har sett den som murrig mörk blå i Dalarna i hundratals år. Dalablått som det heter. Jag har sett den på Gotland på kalkfärgade hus, i blåsvart nyans. Sedan har jag sett det blå dyka upp på dörrar och förstukvistar i Småland, Uppland och Skåne.
Och när man börjar söka runt så hittar man en hel del bevis för att blått faktiskt varit en del av vår byggnadstradition. Men allt börjar med färgen, som har gäckat kemisterna under hundratals år. Halvädelstenen Lapis Lazuli (naturlig ultramarinblå) var länge det enda rena blå beständiga pigmentet som fanns att tillgå historiskt. Det finns naturligt i berggrunden i Afganistan, Sibirien och Chile. Men det var det dyraste av färgpigment och användes endast i små mängder inom konstmåleriet. Blått har alltid förknippats med det yttersta av flärd och förknippas ofta med kungahuset. Så kunde man ha en blå detalj på huset, betydde det rikedom. Så den blå färgen var eftertraktad. Men alla försök att hitta substitut har varit svårt, inte minst då flera färger inte varit ljusäkta utan falnat fort. Därför har det varit mycket experiment för att försöka få fram ett kulörbeständigt blått pigment. Även kobolt användes för att utvinna blå pigment, koboltblått, men även det var dyrt. Pariser- eller berlinerblått var ett annat pigment som var det första blå pigmentet som var överkomligt i pris och kulörbeständigt och blev vanligt i 17- och 1800-talens allmogemåleri. Det rena pigmentet är blåsvart med dragning mot rött, men en liten gnutta berlinerblått tillsammans med svart och vitt ger en karakteristisk ”allmogeblå” eller ”dalablå” kulör. I Tyskland lyckades en kemist på 1820-talet att tillverka en syntetisk ultramarin som gav en intensiv och ren blå färg, som snabbt blev populär. 1858 upptäcktes att man kunde utvinna ett stort antal kulörer ut stenkolsolja, analin, och 1861 kunde man utvinna blå kulör som snabbt blev populär men mycket snart insåg man att den var mycket giftig och hälsovådlig att använda. Men År 1878 lyckades man tillverka syntetisk indigo till ett överkomligt pris, som kom ut på marknaden 1897 och som bland annat gav jeansen sin blå färg.
Hur var det då med de blå gotlandshusen?
På Gotland har putsanalyser visat att man på 1700- och 1800-talet använde billiga pigment som gick lätt att få tag på till sina putsade hus, som exempelvis kimrök som gav fasaden en blåsvart kulör. Och kimröken hade en annan värdefull egenskap. Kimrök kommer från skorstenssot som är fet och fasaden fick därför en vattenavvisande yta. (Visa Stefan Haases hus, Per myrehed om jag minns rätt fotade)
Och färgglada verandor och dörrar med blå detaljer?
Under 1800-talets sista del blev syntetpigmenten mycket populära och man experiementerade vilt med rött, gult, grönt, svart och blått i fantasifulla kombinationer, inte minst på utmärkande delar som dörrar och förstukvistar. I Virserumstrakten finns en mycket lokal och speciell dörrkultur som blandar flera olika tidsepoker men gemensamt för dörrarna är att de målades i ett stort antal kulörer med blått på de mest utmärkande delarna.
Ett annat exempel är 1890-talets färgideal är hembygdsgården och Härledsgården i Uppland som restaurerats med blå accenter målade i syntetisk ultramarin och kontrasterande detaljer i bensvart. Förstukvisten dateras till 1800-talets första hälft med rikt dekorerade balusterdockor och en solsymbol typisk för Fjärdhundrabygden.
Hur är det då med de dalablå dörrarna då?
I flera sammanhang nämns att det inte finns några historiska belägg för blå eller allmogeblå dörrar. Att kulören lanserades med syntetfärg av heminredningspressen så sent som på 1960-talet. Men kulören var mycket populär under 1700-talets mitt, rokokoperioden, och kallas dalablå, duvblå, gråblå eller bara allmogeblå. Under rokokon var färgen mycket populär att måla möbler och snickerier. Att någon färgslatt inte skulle användas för att måla husets smycke, är kanske inte omöjligt? Men den bespottade blå dörren har fått så bred förankring, och när den blå färgen dyker upp längst ned av färglagren på dörrbladen, börjar man ju undra. Undrar om några gåramålningar kanske har svaret?
Och blå hus överhuvudtaget?
I byggnadslitteraturen står det ju, att blått inte varit en del av svensk byggnadstradition. Men så, när jag flanerar runt i huvudstadens äldsta stadskvarter, och stöter på ett putsat blått hus på prästgatan 66, bara ett stenkast från kungliga slottet börjar man ju undra. Att fasaden har belägg från 1870-talet med kimrök som pigment är klarlagt. Och var passar då inte blått bäst, i en tydlig markering om rikedom och koppling till kungahuset, som i gamla stan?
Så man börjar ju undra om det där att blått aldrig har ingått i svensk byggnadstradition. Själv är jag som sagt inte lika säker. Men vad vet jag? Under tiden säger jag som det står i den där slutrapporten, att färghistoriken nog behöver fördjupas. Så historien om den gäckande blå färgen lär fortsätta.
