Konsten att döda en linoleummatta eller Från finrummet till farstun, och till finrummet återigen –linoleumgolvets historia

 Linoleum var från början exklusivt mode och hamnade gärna under matsalsbordet i finrummet. Visste du att linoleumgolvet kom till på grund att det fanns restmaterial av kork från buteljeringsindustrin? Alltså rester från de rundsvarvade korkarna i flaskorna har lett fram till våra linoleumgolv? Men låt oss ta allt från början.

 Linoleum är tillverkat av oxiderad linolja, kork- eller trämjöl och pigment. De allra första linoleummattorna var genomfärgade bruna mattor. I slutet av 1800-talet hade mattillverkningen spridit sig från England till övriga Europa och kort därefter började är mönstrade mattor dyka upp. Men golvmattor fanns långt tidigare. De första halvhårda golvmattorna fanns redan på 1500-1600-tal och kallades oil cloth, eller floor cloth som närmast kan beskrivas som en tjockare vaxduksmatta eller samma material som oljerockar. Oil cloth tillverkades genom att lägga flera lager av lack eller fernissa på ett tunt tyg och på så sätt skapades en vattenavvisande och slitstark beläggning. Oil cloth användes till en början som substitut för läder; för dukar, bokomslag, regnkappor och lever kvar i våra dagar som just oljerockar. Materialet verkar inte i någon större utsträckning ha använts på golv men år 1763 tar Nathan Smith patent på vaxduksmattan för golv. Tillverkningsmetoden bestod i att med hjälp av värme pressa en blandning av harts, tjära, vax, linolja och pigment fast på en väv av canvas eller hampa. I och med uppfinningen av den mekaniska vävstolen 1795 fanns nu möjlighet att tillverka sammanhängande större tygstycken utan sömmar. Vaxduksmattorna hade dock vissa nackdelar; de var dyra och de tryckta mönstren slets snabbt. Trots detta fortsatte de tillverkas ända fram till 1930-talet och produktionen fortsatte länge parallellt med den alltmer populära linoleummattan.

Linoleummattan sägs ha upptäckts år 1860 av Fred Walton då Walton hittade en öppen linoljeburk med en tjock hinna av oxiderad linolja. Walton såg den sega hinnan och började undersöka dess gummiliknande egenskaper. Eftersom linolja oxiderar i kontakt med syre och bildar ett tjockt segt skikt insåg Walton att detta kunde användas som golv på grund av dess slitagetåliga yta. Men oxideringsprocessen var långsam och Walton började undersöka olika sätt att snabba upp processen. Metoden han utvecklade var att tillsätta ett torkmedel i linoljan som heter sickativ som bestod av metallsalter som bly, mangan, kobolt, kalcium eller zink lösta i organiska lösningsmedel. Bly och kobolt försvann snart av hälsoskäl. Men om man hettade upp linoljan till 250 grader under tiden att man blåste in luft skapades linoxyn, som fungerade som ett bindemedel. Linoxynet fick oxidera en tid och sammansmältes därefter med ungefär 50% harts till så kallad linoleumcement som fick koka samman till en massa. Massan valsas därefter och pressas under stark upphettning på ett underlag av grov juteväv. Efter valsningen kyls linoleummattan ned och baksidan fick ett överdrag av fernissa röd färg, vanligen järnoxid. Med erfarenheterna om hur han kunde förkorta torktiden startade Walton egen tillverkning av golv med The Linoleum Manufacturing Company i Staines, Middlesex, efter Waltons patent på linoleum som togs 1863. Först kallade han produkten för kampticon,  men snart fick den sitt nuvarande namn Linoleum efter produkten lin och latinets oleum, olja.

I Sverige startade Linoleum Aktiebolaget Forshaga år 1896 i bruksorten Forshaga i Värmland. Det är den första och enda linoleumtillverkaren som funnits i Sverige. Att starta upp tillverkningen var en utmaning och företaget var beroende av maskiner och samarbeten och kontakter med producenterna utomlands var emellertid frekventa och hade stor betydelse. Från början hade företaget svårt att uppnå tillräckligt god kvalitet på mattorna, men när produktionen väl kom igång så gick företaget bra, eftersom det fanns en stor efterfrågan på linoleum. Detta sammanföll med att landet fick den mest omfattande linproduktionen, som fick sin kulmen 1865 med cirka 16000 hektar odlad lin. Sedan avtog linproduktionen i konkurrens med bomullen och ökad konkurrens av lin som kunde producera lin av högre kvalitet. Men ytterligare produktionsproblem uppstod år 1903 då det upptäcktes att tryckfärgen som användes innehöll arsenik. Dock lyckades företaget få Medicinalstyrelsen att tillstå att arsenikhalten var så låg att mattorna var ofarliga. Linoleummattorna blev snart mycket populära, inte minst för att de var blanka, slittåliga och lättstädade. Under samma period importerades stora mängder linfrön från Europa, där det fanns speciella linoljekvarnar för utvinning i de större hamnarna. Den inhemska linproduktionen minskade allt eftersom och 1937 hade landet endast 200 hektar av odlad lin. Andra världskriget hade Forshagas fabrik hade svårt med råvarutillgången, i synnerhet linolja, och importerade först linoleum, men svårigheten att få tag på bomull drev ändå upp linproduktionen och staten började stödja linproduktion och beredningsverk och laboratorium. 1943 var produktionen uppe i 5000 hektar men efter krigets slut var importen av bomull och lin återigen igång och den inhemska produktionen sjönk. 1966 tog staten bort all subvention och då upphörde all inhemsk produktion av lin. Tillverkningen i Sverige lades ned 1973 och all tillverkning har sedan dess skett utomlands idag. 

På 1950-talet då tillverkningen var som störst, förekom olika typer av linoleummattor, som genomgjuten och tryckt linoleum. Det fanns även en hårdpressad typ av genomgjutna plattor som kallades linotile. Vartefter det blev vanligt och mindre dyrt, hamnade det i kök ungefär från sekelskifte fram till 1960-tal. Mattans slittålighet gjorde också att linoleum hamnade i farstun. Så mattan gick bokstavligen från salong till farstu. 

Genomgjuten linoleum

Genomgjuten linoleum utgör själva massan mönstret. Det innebär att om mattan är mönstrad, tillverkas av den olikfärgad massa som är samma rakt igenom. Ursprungen var alla enfärgade, ofta bruna men även gröna och ljust röda- Senare kom granitmönstrade där små smulor, så kallat granulat fästess på juteväven som uppfattades som ”granitmönster”. Granitmattor framställdes mellan åren 1903-1941.

En annan modell var så kallade ”jaspe”-mönstrade mattorna som var randiga mönster som uppkom genom att man valsade fast granulaten med olika hastighet vilket skapade en tvärrandig struktur på mönstret. Forshaga tillverkade Jaspémattor mellan åren 1910-1973. Marmormönstrade linoleummattor började tillverkas och importeras på 1930-talet från Holland, i sverige kom den inhemska tillverkningen igång år 1953. Mattan som har ett livligt mönster av ihopblandade olikfärgade nyanser hade ett eget namn, eller varumärke, som var Marmoleum. Marmoleum tillverkas och säljs fortfarande och är den produkt som säljer bäst. Ytterligare en variant av genomfärgade linoleum är så kallad ”in-laid” eller inläggning. Genom att skära ut mönster av genomfärgad linoleum och sätta samman de utskurna olikfärgade bitarna, kunde man åstadkomma intarsialiknande golv, med till exempel parkettliknade form, friser eller geometriska mönster. Inlaidtillverkning startade i Sverige 1934 och avslutades 1969. Dagens olikfärgade mattor bygger på samma princip och har återupptagits från 1990-talet.

Tryckt linoleum

En exklusiv typ av linoleum, är tryckt linoleum som även kallas tryckvara med konstnärligt utformade parkettimitationer eller blommönster. Varje mönsterdel hade egna formar av tryckplattor för varje kulör som målades på den grundmålade juteväven. Grundmålningen var den bottenfärg som mattan skulle ha, och de olika färgade mönstren målades ovanpå och de olika kulörerna förseglades därefter med fernissa som skyddande lager. Tryckt linoleum började tillverkas 1903 och avslutades 1968. Företaget Handtryckta tapeter har dock återupptagit produktionen i liten exklusiv tillverkning. 

Underlag till mattorna

Underlaget var ofta brädgolv med breda springor, kvistar och sämre ytskikt som undergolv till mattan. Avsikten var aldrig att brädgolvet skulle synas och därför var det inte så noga att lägga ett tätt golv. Många river ut sina linoleumgolv i syfte att hitta ett gammalt skurgolv men misstar ofta felaktigt att golvet för ett skurgolv istället för undergolv till linoleum. 

Linoleumgolvets efterträdare och återupprättelse

Eftersom ersatte modernare material som vinyl- och pvcmatta linoleumgolvet men materialet har stått sig genom tiderna, inte minst i offentlig miljö men både gamla mattor med spännande mönster och nyproducerade mönster har gjort att materialet kommit i ropet inte minst då det gamla materialet både är slittåligt och miljövänligt. Linoleum säljs alltjämt av Forbo som är stora i branschen, tillsammans med amerikanska tillverkaren Armstrong, inte minst marmoleum och enfärgade mattor. Men även äldre mönster börjar efterfrågas och viss nytillverkning av mönstertryckta mattor förekommer och företaget Handtryckta tapeter har tagit fram en liten kollektion. Och för den som efterfrågar mönster från förr, har en del mönster levt vidare i vinylmattor hos företaget Spicher &co som kom att ta över efter linoleum. Så för den som vill återskapa en miljö som förr, finns det goda möjligheter. 

Så sköter du linoleumgolvet

Det är inte svårt att döda en linoleummatta. Det gör man genom att använda alldeles för mycket vatten och starka rengöringsmedel. Såpa är absolut förbjudet på linoleumgolv. Undvik helst att använda vatten när du städar linoleumgolv. För mycket vatten kan få mattan att ruttna.  Använd istället torra rengöringsmetoder som dammsugning, sopning och torrmoppning.  Om det krävs en kraftigare rengöring kan grovt sågspån som fuktats med lacknafta eller fotogen svabbas över golvet. Alternativt kan en mopp fuktad med lacknafta användas för att torka av golven. Används rengöringsmedel ska det vara ph-neutralt. Efter den här behandlingen måste golven dock bonas med bonvax.